My New Band Believe

Please Please You & Brudenell presenterar... *Det här är en stående konsert* My New Band Believe:s debutalbum började som en feberdröm. Medan Cameron Picton kämpade genom en plötslig svår sjukdom på ett hotellrum i Kina, övermannades han av glimtar av märkliga bilder och lösa band av ihoptrasslad text. Musikern skulle senare rädda och forma några av dessa fragment till sånger, men den fras som satt sig starkast i hans sinne var den märkliga meningen, “My New Band Believe.” När det blev dags att döpa hans soloprojekt fanns inget beslut att ta; denna omständliga sammansättning av ord var tvungen att bli hans signatur. Picton skulle vara den första att erkänna att han ibland ryser över namnet, ibland tycker det känns cheesy och allvarligt, tveksamt självmedvetet, och inte ens helt grammatiskt korrekt. Men i andra avseenden har han aldrig tvivlat på dess udda briljans. My New Band Believe fungerar som en återintroduktion och en frisk start, samtidigt som det hyllar sin skapare och erkänner det kollektiva arbete som format det. Det är också en öppen inbjudan, en subtil nickning till lyssnaren att om de är villiga att möta musiken på dess egna villkor, kommer de att belönas för att våga kasta sig ut i det mörka. Som basist och tillfällig frontfigur i black midi övade Picton och hans bandkamrater en explosiv form av musikalisk världsskapande, där de vävde komplex berättarkonst genom spännande passager av kontrollerad kaos. När gruppen avslutade samarbetet 2023, kände artisten inte direkt för att göra ett soloalbum eller hoppa in i ett annat band på en gång. Luddiga planer på att vara en roterande medarbetare med olika London-grupper à la Jim O’Rourke, inklusive caroline, diskuterades och övades, men blev aldrig helt verklighet. Det var från denna position, varken helt lagspelare eller helt bandledare, som Picton gick in i studion och fröna till My New Band Believe gradvis började ta form. Bandets debut är ett stort och hallucinatoriskt album. Det är en samling musik som svänger mellan vilt olika känslomässiga och tematiska register, samtidigt som den nystar upp en oändligt fängslande tråd av drömlogik. Picton är en opålitlig men karismatisk berättare och tillsammans med en stjärnspäckad ensemble med bland andra Kiran Leonard, Caius Williams, Steve Noble, Andrew Cheetham och medlemmar från caroline, guidar han lyssnaren genom ett snabbt utvecklande multiversum av deras egen skapelse. Med My New Band Believe blir han inte bara ledare i egen rätt utan arrangerar motstridiga, fragmentariska och hiskliga idéer tills de bildar en briljant sorts mening. My New Band Believe är lika episk och extravagant som Pictons tidigare arbete i black midi men dess sound är snabbfotat snarare än glödande. Albumet är nästan helt akustiskt, med minimalt med reverb och elektroniska effekter. Det vore dock fel att anta att dessa lätta inslag innebär att musiken är mindre maximal. Ljudets skärpa förstärker bara dess dynamik. Med en stråkkvartett som lagts till på lager otaliga gånger, leder Picton bandet så att varje spår formas, sprids och åter samlas, så att upplyftet i en låt kraschar rakt in i rusningen i en annan. Inspirerad av Bert Janschs hypnotiska, drivna gitarrspel och Judee Sills panoramiska pop, är My New Band Believe både omslutande och i ständig förändring. Uppbyggnaden av dessa låtar är avgörande för att dramatisera deras frenestiska känslor. En låt som 'Actress' väger en väns kapacitet för självdestruktion mot storleken av deras drömmar, vilket Picton ackompanjerar med musik som ligger lågt tills den plötsligt lyfter. 'Opposite Teacher' rasar mot ödet att bli precis som sina föräldrar men när spåret successivt når en febrig klimax kan det till slut inte motstå att falla tillbaka till sin cykliska (och välbekanta) gitarrslinga. Även om bandets sound är hisnande självsäkert, trivs Pictons låtskrivande i en djup tvetydighet. Musikern antar ett ständigt skiftande perspektiv och ger liv åt sina berättares levande inre världar. Pictons karaktärer är sökare som brådskande följer sitt begär genom de snirkliga gränderna och igenvuxna labyrinterna av hans musik. 'Target Practice' sätter honom ansikte mot ansikte med sitt mål. Låten vänder blodigvilt vigilantism till en allsångsanthem, mindre en mordballad och mer som Luigi Mangione på kabaré. Det är en tom hämndfantasi, där hans karaktär i att hålla en mer mäktig persons liv i sikte kan känna att han tagit tillbaka kontrollen över sitt eget liv. Även när vägen är dunkel och objektet som Picton jagar är mer skuggigt, pressar han modigt framåt. Påverkad av figurer som Jansch och John Renbourn är mest tydligt på 'Heart of Darkness' som kanaliserar en historia av transatlantisk tolkning och experiment för att placera sin huvudperson i en musikalisk tidsloop. 'One Night' är vackert, nästan smärtsamt öppet: en Dennis Cooper-roman i miniatyr, där Picton sätter sin kropp på spel för kontakt, hungrande efter ett slags intimitet han inte fullt ut kan uttrycka. 'You are not the man I took you for' sjunger han med en kvävd suck, och cyklar igenom våldsamma kopplingar och flyktiga ögonblick av sötma, och hoppas på en glimt av intimitet och igenkänning. Picton har en talang för att fånga ambient ångest och en ovanlig gåva att destillera den till pop. Det finns en enorm sanning i hur han målar med överväldigande, blandade känslor. 'Love Story' är ett av albumets mest framstående spår. Låten visar Picton i sitt rätta element: stannar inne, lagar mat, känner sig sexig för sin partner, tills allt plötsligt är borta. På en sekund kastas låtens okomplicerade sötma plötsligt i relief mot förlustens spöke. Det skulle vara en sak om My New Band Believe hade fastnat i nutidens skräck, men över sin debut visar Picton hur duktig han är på att fånga dess motpol; människor som bryter igenom sin rädsla till något större än sig själva. Med detta album erbjuder Picton ett projekt som man verkligen kan tro på.