Cootie Catcher

Brudenell presenterar... Det finns en alternativ verklighet där alla tjänar en levnadslön och de renaste bussarna du någonsin har sett anländer varannan minut. Där de mest intensiva låtarna handlar om att bekänna sin kärlek till en förälskelse i äppelodlingen, och där mjuka känslor och kaotisk energi är oskiljaktiga bästa vänner. Det är i denna tidslinje som Cootie Catcher hör hemma. Det här Toronto-baserade fyrmannabandets musik utstrålar både sårbarhet och oberäknelig entusiasm och skapar ett sound som förstärker den öppet hjärtliga ömheten i twee pop med spirande synthar och sprudlande elektronik. Deras nya album Something We All Got är den klaraste och mest levande tolkningen av Cootie Catchers vision hittills, med låtar fulla av sötma, nervositet och förväntan som strålar ut helt öppet. Efter att ha släppt musik främst inspelad i källare är Something We All Got bandets första flirt med studioinspelning. Kanterna är fortfarande skarpa, med delar sammanfogade med traditionella lo-fi-metoder och roliga, personligt utvalda samplingar som sipprar in i produktionen. Ljudbilden är explosiv och upplyftande, med euforiska gitarrer, bubblande synthlinjer, snabba live- och programmerade trummor, samt alla möjliga ljud som ständigt kolliderar. Cootie Catcher har tre låtskrivare – Sophia Chavez (sång, synth), Anita Fowl (sång, bas) och Nolan Jakupovski (sång, gitarr) – alla med distinkta röster men som lyckas skriva tillsammans om gemensamma ämnen som att navigera gränsen mellan romantiska och platoniska relationer, deras stads sociala scener och svårigheterna i både det mikro-kosmisk bandlivet och de större utmaningarna i att leva under senkapitalismen. Glädje genomsyrar fortfarande varje aspekt av Something We All Got. 'Quarter Note Rock' studsar runt rummet i ett utbrott av klingande gitarrackord, skrapade samplingar och samspelet mellan breakbeat-loopar och voltande livetrummor. Det är en explosion av positivitet trots textens tema om hur besviken man kan bli när man möter sina hjältar. En leende elektropop-instrumental bär smärtan i att ta ett steg bort från en nästan realiserad kärlek i 'Gingham Dress', en låt som undergräver teman om hemtrevnad som bakgrund till den krossade och vissna hopplösa förälskelsen. Den 'icke-konfrontativa hymnen' 'Puzzle Pop' störtar och svävar genom en granskning av behovet att kräva mer av andra innan den avslutas i ett virvlande av samplingar. Cootie Catcher rullar ner för backar och hoppar genom flammande ringar genom hela Something We All Got utan att någonsin dämpa de starka känslor som driver låtarna. Det finns en påtaglig spänning mellan bandets hänförande ljudbild och de råa, ofta obekväma känslor som uttrycks, men det är en integrerad del av deras unika stil. Istället för att gömma sig är Cootie Catcher orädd och direkt, rusar i full fart mot varje förvirring och förtjusning och omfamnar den verklighet de lever i.